Idag har vi gjort skillnad. Det är inte varje dag man får känna så, men idag kan vi låta det sjunka in en stund. Phumzile ringde imorse och ville att jag skulle komma med henne till en klient. Hennes område är inte så tätbefolkat och det är längre mellan husen än inne i Matsapha. När jag närmar mig på grusvägen ser jag det stora Siphilile-paraplyet som varje mentormamma bär som skydd för sol eller regn. Ett bra kännetecken som också gör dem lätta att hitta. Phumzile berättar att hon inte vet vad hon ska göra för den mamma som hon träffade igår. Familjen bor lite avsides och tillgången på mat är skral. Mannen i familjen har visserligen arbete, men tjänar bara 400 kronor i månaden. De har fyra barn, varav den yngsta är drygt en månad. Men det är storasyster på två och ett halvt som oroar Phumzile. Vi sitter i bilen och går igenom flickans journal och jag försöker få ett grepp om vad som egentligen är problemet. Flickan är underviktig, men också sen i utvecklingen. Phumzile berättar att hon inte går och inte pratar. Dessutom är hon HIV positiv. Situationen är mycket påfrestande för mamman som har svårt att ta sig till kliniken för att få tag på sin egen och dotterns bromsmedicin. Phumzile berättar att mamman bara gråter när hon pratar med henne, och att hon alltmer verkar ha gett upp.
Vi lämnar så bilen och går till familjens ”homestead”. Huset är enkelt och byggt av lera och pinnar. Mamman tar emot oss och Phumzile förklarar att vi har kommit för att undersöka hennes dotter. Flickan är alldeles slapp, har väldigt lite muskelstyrka och blicken har svårt att fokusera. Men hon följer mina rörelser och jag lyckas till och med få ett litet leende. Jag förklarar för mamman att flickan behöver träffa en neurolog, att hon har ett kroniskt tillstånd, och att hon behöver komma till habilitering. Phumzile översätter och förklarar. Mamman säger att hon förstår, men att det värsta är alla kramper. Det var ny information och efter ett tag står det klart att flickan har epilepsi, att hon har varit på sjukhuset för ett halvår sen och fått medicin, men att hon nu har 2-4 krampanfall om dagen. Mamman är förtvivlad och vet inte vad hon ska göra. Hon vill inte åka till doktorn. Bussbiljetten till sjukhuset kostar 12 kronor fram och tillbaka, patientavgiften 15 kronor, och sen kostar medicinen. Pengar de inte kan avvara. Dessutom har hon ju den lilla att ta hand om, och hon kan inte bära dem båda. Men nu har vi Siphililes bil här och Phumzile övertalar henne att följa med och att vi betalar. Krampanfallen gör det dessutom rätt så akut. Vi trycker alla in oss i den lilla bilen och åker till sjukhuset. Phumzile har minstingen i famnen. Väl framme är kön lång men tack vare en remiss från Siphilile går det lite fortare.
Medan de väntar på läkaren ringer Constance, en annan mentormamma. Hon har en klient som sedan länge misshandlats av sin man. Kvinnan som är gravid i nionde månaden har nu bestämt sig för att ta det svåra steget att lämna honom. Constance tänker följa henne till SWAGAA (Swaziland Action Group Against Abuse), en organisation som kan hjälpa henne med det praktiska och hon undrar om jag kan ställa upp med transport. Jag lämnar Phumzile och hennes klient hos doktorn och far och hämtar den gravida kvinnan och hennes treåriga dotter till SWAGAA. Mentormamma Constance följer med som stöd.
När jag kommer tillbaka till sjukhuset är flickans besök hos läkaren klart. Det blir inläggning på barnavdelningen för observation och medicinjustering. Först vill inte mamman, men Phumzile och läkaren övertygar henne om att det för flickans skull är viktigt och att kostnaden på 4 kronor om dagen inte kommer att bli något problem. När de väl är på avdelningen tackar hon Phumzile, lättad över att de nu är på sjukhuset. Hon berättar att hon nästan gett upp, hindren tycktes oöverstigliga. Nu kanske hennes dotter kan bli fri från kramperna, och även om vägen är lång framöver så har ett stort steg tagits idag.
När vi åker tillbaka i bilen är även Phumzile märkbart lättad. Jag lovordar henne för att hon idag har gjort en stor skillnad. Att hon genom sin närvaro och sitt engagemang för sin klient inte bara har löst ett medicinskt problem utan också gett lite av hopp tillbaka. Phumzile har nu arbetat som mentormamma i fyra månader, och hon berättar att hon i början inte visste vad hon skulle kunna bidra med. Att hon första dagen hon skulle ut i fält varit jätterädd. Vad hade hon att komma med? Men sen berättar hon att hon sagt till sig själv att bara berätta om det hon lärt sig på träningen, så fick det bli som det ville. Första dagen hade varit en stor överraskning för henne. Hon märkte direkt att kvinnorna hon träffade lyssnade på henne, att det hon sa var viktigt och gjorde skillnad. Nu är hon stolt över att vara en ”Siphilile woman”, och efter dagens tur till sjukhuset har hon all anledning att vara det än mer.
För idag har vi gjort skillnad på ett rätt tydligt sätt. Kanske känns det inte så varje dag, att det vi gör verkligen förändrar. Men Phumzile, Constance och de andra mentormammorna kommer fortsätta att träffa kvinnor och barn i utsatta situationer, fortsätta att finnas närvarande, lyssna och ge råd. Och ibland är det just det som gör en livsviktig skillnad.
/Mats Målqvist 2014-04-11
(Texten tidigare publicerad på Svenska kyrkans hemsida: blogg.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/